na kucāv iti śrī-rādhāyāḥ pūrva-rāgāvasthānantaraṁ śrī-kṛṣṇa-saṅgama-samaye stanayoḥ śobhātiśayam ākalayya lalitā narmaṇā apahnuty-alaṅkāreṇa tayoḥ kari-gaṇḍatvam āpādya śleṣālaṅkāreṇa ca śrī-kṛṣṇa-karaja-vilāsaucityaṁ nīcaiḥ sa-smitaṁ tāṁ pratyuddiśati |
sakhi he rādhe ! imau tava kucau na bhātaḥ |
nanu tarhi kāv imau ? tatrāha—kumbhayoḥ hasti-gaṇḍayor yugam |
nanv idam api kutaḥ ? tatrāha—gatir gamanaṁ gatyā jayatīti gatijit tayā gajataḥ kariṇaḥ sakāśāt prasahya haṭhād eva hṛtam |
ata evātra yat yadi nāga-damano siṁhaḥ pakṣe kāliya-mardanaḥ śrī-kṛṣṇaḥ gajāṅkuśa-vareṇa pakṣe aṅgajāṅkuśa-vareṇa kāmāṅkuśa-śreṣṭhena nakharāgreṇa karaṇena kṣataṁ ghātam arpayet nyasyet tat tadā paramaṁ kṣamaṁ, pakṣe paraṁ kṣamaṁ yogyam iti |
atra yogyatā-sambhāvanam eva nakha-kṣatasya raty-anubhāvatvaṁ vivakṣitam |
jātānurāgā yā kanyā sā bhaiṣmī kuṇḍine yathā | pitṛ-bhrātrādi-saṅkocāt sva-dhārṣṭyādi-bhayād api ||
gūḍhā yasyā ratir gāḍhā sarvathā surasāyate | kātyāyanī-vrata-parā sā kanyā sarvadā vraje || ||
[a.kau. 5.23]